Om ett samhälle mäts efter hur det tar hand om de äldre invånarna, vilket värde skulle Sverige ges?
Oavsett nuläge så finns det demografiska och samhällsekonomiska trender som talar för att detta värde i framtiden kommer att försämras. Det behöver dock inte bli så, om vi ser till att dagens äldrevård och -omsorg blir mer effektfull. Vi på Center för välfärdsförändring på Mälardalens universitet ser tre grundläggande insatser i denna anpassning:
Seniorforskare inom hälso- och välfärdsteknik, Mälardalens Universitet
1. Bättre samarbete
Det behövs ett bättre samarbete mellan de resurser som finns i samhället. Anhöriga, närstående, offentlig vård och omsorg, myndigheter, företag och civilsamhälle värnar alla om äldre personers välmående utifrån deras unika behov, men samarbetet mellan dessa parter är underutvecklat. Orsaken till det är i hög grad strukturellt. Policyer, ansvar, ersättning, arbetssätt och uppföljning inom äldrevård och -omsorg delas sällan mellan resurserna. Effekten på de enskilda insatserna blir därmed lägre än om parterna skulle samarbeta på ett mer sömlöst sätt. Vi måste pröva nya samarbetsformer där parterna jobbar närmare varandra och bättre delar på uppdragen.
2. Kunskapshöjning krävs
Vi måste höja kunskapen kring åldrande och äldres hälsa på flera nivåer. Många anhöriga är oförberedda för åldrandets olika utmaningar och har svårt att hitta tillförlitliga råd kring det. Yrkesverksamma inom äldreomsorg hinner inte identifiera effektiva, individanpassade metoder. Vård- och omsorgsgivande verksamheter kämpar med att bedöma resursbehoven i en allt flyktigare prioriteringsbild. På många sätt seglar vi på nytt vatten, med längre livslängder och tidigare inträde av folkhälsosjukdomar. För att möta de nya och framtida behoven måste lösningen vila på högkvalitativ forskning inom äldres hälsa och löpa över längre tid. Akademiska äldreboenden är ett exempel på hur detta kan underlättas. Vi måste även se till resultaten från forskningen kommer ut i samhället som riktade folkbildningsinsatser för vissa grupper, och formella utbildningar för andra.
3. Teknikstöttande arbetssätt
Det är nödvändigt att använda hälso- och välfärdsteknik för att bistå de två första insatserna. Det finns enorm potential i att använda samhällets totala tekniska kunskaper inom vård, omsorg och rehabilitering, samt behovsinhämtning och kunskapsspridning kring och för äldre personer. Idag är införandet av ny teknik i många fall kaosartad. Det köps in och implementeras hälso- och välfärdsteknik för hundratals miljoner kronor utan grundläggande bevis för dess effekter, eller pålitlig uppföljning. Aktörer från olika sektorer har olika syn på vad som är ”effektivt”. I grunden finns en allmän brist på förståelse att det inte är tekniken i sig som löser något, utan det är vårt sätt att arbeta tillsammans med tekniken som är lösningen. Förstår aktörer det, kan vi implementera teknik med mindre motstånd, bättre uppföljning och större effekt, utan att slösa ekonomiska och mänskliga resurser där de behövs mest.
Mer mänsklig kontakt på äldre dagar
Grundvillkoren för insatserna är relativt klara. Människor vill ha mer mänsklig kontakt på äldre dagar, särskilt med anhöriga. Och det som ger ett bra liv är gemensamt för både yngre och äldre: fysisk aktivitet, hälsosam mat, goda och nära relationer, självständighet, delaktighet och trygghet.
Vi börjar inte från noll. Alla tre insatserna är i gång, men inte i närheten av den omfattning som behövs – och tidspressen är stor. Vill vi visa vördnad för de som har byggt vårt samhälle, måste vi hitta fördjupade samarbetsformer över samhällssektorer och huvudmän, som främjar ett evidensbaserat och teknikstöttande arbetssätt.
