Överaktiv blåsa är ett dolt men vanligt besvär som påverkar både vardag, sömn och självkänsla. Trots att hundratusentals människor i Sverige lever med liknande problem, är det få som vågar prata om det. Frida Hasselgren delar med sig av sin resa, från tyst kamp till öppenhet – och vad hon önskar att vårdpersonal förstod.
Jag har haft besvär med överaktiv blåsa så länge jag kan minnas. När jag var liten grät jag varje måndagskväll inför tisdagens utflykt till skogen med skolan, där fanns ju ingen toalett. Egentligen älskade jag skolan och var väldigt aktiv, men just skogsturer och bilresor var otroligt påfrestande. Den känslan har hängt med även senare i livet, berättar Frida.
Situationen har förändrats med åren, men inte till det bättre.
– Det har blivit värre ju äldre jag blivit. Sömnen påverkas, och det blir en ständig stress att alltid behöva ha koll på var närmaste toalett finns. Jag undviker vissa drycker och livsmedel, för jag vet att det kan förvärra symtomen. Jag har aldrig haft läckage, men trängningarna styr min vardag, säger Frida.
Att söka hjälp tog lång tid. Redan som barn hade hennes mamma försökt få svar men utan framgång.
– Det fanns inget stöd. När jag sedan som vuxen insåg att det inte gick att stå ut längre, blev jag tvungen att ta hjälp. Det var inte en fråga om att “våga” utan det var för jobbigt för att låta bli. Men det tog flera år innan jag verkligen blev tagen på allvar. Jag fick tjata, vara envis och ställa samma frågor om och om igen. Det var som att jag hela tiden föll mellan stolarna, var det en överaktiv blåsa, spänd bäckenbotten, förstoppning, inkontinens? Jag visste bara att något inte stämde, berättar Frida.
Det som gjorde skillnad var när någon faktiskt lyssnade.
– Jag behövde inte nödvändigtvis ett svar. Jag behövde att någon förstod att jag var desperat, att jag behövde fysisk hjälp. Att någon sa: “Vi ser inte allt, men vi hör dig.” Den förståelsen räckte långt. Till sist hittade de en behandling som passade mig. Det var först då det började vända, förklarar Frida.
”Det pratas för lite om blåsdysfunktion”
Frida känner knappt någon som berättat öppet om liknande problem, trots att enligt statistiken är det många i Sverige som lever med överaktiv blåsa enligt henne. Det säger ganska mycket om hur tabubelagt det är.
–Därför valde jag att engagera mig i en patientförening, där jag idag sitter i styrelsen. Med min egen erfarenhet och den långa resa jag gjort vill jag bidra till att andra får det stöd och den hjälp de behöver, säger Frida.
Till vårdpersonal har Frida ett tydligt budskap:
– Gå till botten med problemen. Bara för att undersökningarna inte visar något tydligt, betyder det inte att patienten inte har besvär. Fråga hur patienten mår psykiskt, om hen vill ha samtalsstöd eller träffa andra i samma situation. Och våga prova olika behandlingsmetoder, även om diagnosen inte är glasklar, påpekar Frida.
Men det viktigaste av allt, menar hon, är bemötandet.
– Jag önskar att all vårdpersonal visar ödmjukhet. Det är inte lätt att prata om det här. Och man känner sig så liten. Men det finns inget konstigt i att behöva hjälp, det är bara kroppen som fungerar annorlunda. Jag är inte min blåsa. Jag är Frida, avslutar hon.
