Trots en ökad öppenhet i samhället lever stigmat kring psykiska sjukdomar och självmord kvar. Människor jag möter berättar att de efter ett självmordsförsök upplever att de får en stämpel i pannan som annorlunda och oförutsägbara, något som med tiden kan bli till en egen sanning. Jag duger inte. Många upplever också ett avståndstagande och en tystnad från omgivningen. En tystnad som i sig är farlig.
Vi människor är sociala varelser. Vi behöver gemenskap och behovet att ingå i en grupp är inpräglat i vårt DNA. När vi kan dela tankar, känslor och minnen med andra händer något gott. Vi mår bättre och det sociala samspelet bidrar till att frigöra signalsubstansen oxytocin i hjärnan. Några kallar det för ”det trygga sammanhangets kemi”, som gör att vi upplever en känsla av tillhörighet. Att bli utesluten från gruppen är å andra sidan en signal om att livet är hotat. Hela vårt biologiska system signalerar fara.
Nu ökar risken för självmord
Under pandemin minskade antalet självmord något, vilket kan bero på att det under en kris finns en känsla av gemenskap. När den omedelbara krisen nu är över finns risk att antalet självmord i stället ökar för vissa grupper i samhället.
Vi vet att pandemins konsekvenser med närståendes dödsfall, arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet är riskfaktorer för psykisk ohälsa och självmord.
Rickard Bracken
Det gäller särskilt för grupper som redan innan krisen hade en tuff situation. När många är på väg tillbaka till det liv de tidigare hade, upplever andra att de är kvar i ”lock down”. En känsla av ojämlikhet och att vara ensam på riktigt får fäste när man ser andra lämna den fysiska distanseringen bakom sig.
Ovan i kombination med vetskapen om att många självmord – även ett vanligt år – begås efter jul och nyårshelgerna, när den ofrivilliga ensamheten är extra påtaglig, gör att jag är särskilt orolig just nu. Förra julen hade vi åtminstone det gemensamt att vi var ensamma tillsammans.
Vår egen rädsla för sårbarhet kan skapa avstånd och tystnad mellan oss och den som behöver gemenskap allra mest. Men istället för att ta avstånd kan vi motstå våra mest primitiva reaktioner och våga fråga, lära oss något nytt, bjuda in till samtal och social samvaro.
Hör av dig – det kan rädda liv
Det finns inget vaccin mot ensamhet, men att välkomna fler in i flocken gör skillnad. Omtanke skapar tillhörighet och hjälper vårt biologiska system att signalera att faran om uteslutning är över. Det finns någon som ser mig, som undrar hur jag har det och som har tid att lyssna.
Att göra något för våra medmänniskor hjälper andra men får också oss själva att må bättre. Fundera över vem som behöver en vänlig hälsning, din närvaro och omtanke just nu – och hör av dig. Det kan rädda liv.