I familjen Rosén i Vadstena hör båda barnen Hilda och Axel med hörselimplantat. För dem innebär implantaten att deras liv är som för de flesta andra i samma ålder.
Jag spelar handboll och älskar att åka offpist på skidor. Och jag lyssnar alltid på musik, säger Axel, 15.
Hilda, 13, är musikalisk och tycker om att sjunga. Hon berättar att hon och kompisarna sover ofta över hos varandra och har tjejkvällar, precis som alla andra.
– Då ser vi på skräckfilmer och skriker jättemycket, fnissar Hilda.
Hörapparater hjälpte inte
Axel var åtta månader när föräldrarna Frida och Jens Rosén märkte att sonen inte hörde. Efter flera besök på BVC fick de till slut en remiss till hörselvården på Universitetssjukhuset i Linköping.
Där konstaterade man att Axel var döv. Det var ett hårt slag, säger pappa Jens.
Axel försågs med hörapparater som inte hjälpte. Istället började de teckna med Axel varpå han fick en viktig kommunikation. När han var drygt två år fick han dubbla hörselimplantat, så kallade cochleaimplantat (CI).
Talet bubblade fram
När Hilda var fem månader konstaterades det att även hon var döv. När hon var tio månader fick hon ett CI och två månader senare fick hon ytterligare ett.
Med implantaten kan de kommunicera som alla andra.
– När man tackar JA till CI så väljer man talat språk. Teckenspråket, som vi lärde barnen, rann ut i sanden när vi märkte att de började höra och talet bubblade ur dem, berättar mamma Frida.
Snygg med implantat
Hilda och Axel känner sig inte annorlunda jämfört med sina kompisar. Livet med CI fungerar bra, även om de inte alltid var helt bekväma med implantaten när de var yngre.
– Jag kunde bli irriterad på att de ramlade av ibland, till exempel när jag hoppade studsmatta.
Syskonen konstaterar dock att de aldrig skulle vilja vara utan CI och att implantaten syns är ingenting som bekymrar dem längre.
– Nu bryr jag mig inte och kan ha uppsatt hår ibland, säger Hilda.
Mina CI syns alltid och jag tycker att jag är snygg ändå!, avslutar Axel.