Våren 2020 kommer för mig vara den tid då jag insåg att vi inte kan veta allt, kunna allt och kontrollera allt. Och minst av allt kontrollera ett virus som ingen tidigare mött. Det är en skrämmande och oroande känsla. Tidigt blev det klart, inte minst för de som arbetar med vård och omsorg om äldre personer, att det var i äldreomsorgen frontlinjen skulle ligga. Så blev det och så är det fortfarande.
Susanne Suvanto
Verksamhetsledare & delägare, Omvårdnadsinstitutet
Foto: Jane Rogoleva
Nu ser vi allt färre som vårdas inom intensivvården på grund av Covid -19. Men inom vården och omsorgen om äldre personer är ingenting över. Besöksförbudet har förlängts och många äldre personer och deras anhöriga mår allt sämre. En svår balansgång för alla och som kräver konstruktivt och kompetent handlande. Den kompetensen finns i äldreomsorgen och jag hoppas att den tas tillvara i Coronakomissionen.
Negativ bild av äldreomsorgen
Covid-19 har för mig också blivit ett ytterligare bevis på hur farligt det är att agera på uppfattningar och föreställningar och inte utifrån fakta, så vitt vi känner till dem. Äldreomsorgen har under alla de år jag arbetat – 38 år – från undersköterska till ”statsbyråkrat” varit förenat med dåligt rykte. Ett rykte om förvaring, bristande kompetens och ständiga nedskärningar. Och när smittspridningen kom in i äldreboende dök de upp igen. Där intensivvårdspersonalen hyllades, med all rätt, blev äldreomsorgens personal och verksamhet allt annat än hyllade. I IVO:s undersökning var det 900 av 1000 boenden som bedömdes inte ha allvarliga brister. Men det budskap som förmedlades vidare var inte att 9 av 10 fungerade bra utan att 1 av 10 fungerade dåligt. Så fungerar vi människor. Men i ett sammanhang där vi ska arbeta med förändring och utveckling är det förödande.
Är jag naiv och har jag ingen insyn i hur det är i vården om äldre personer eftersom jag vill bekämpa den negativa väggen av omdömen om äldreomsorgen? Nej, jag tror inte det. Det finns brister på alla nivåer men vården och omsorgen har faktiskt inte blivit sämre, tvärtom. Och brister finns i alla verksamheter, det tror jag finns på IVA också, de ska åtgärdas. Men vi måste utgå från korrekta underlag. Med ett modernt uttryck – vi måste ha evidens.
Medicinsk kompetens
Under pandemin har kritiken mot äldreomsorgen framförallt handlat om bristande hälso- och sjukvårdskompetens. Det är många som pekat på att orsaken till det är ÄDEL-reformen 1992. Men vad ska räknas som medicinsk kompetens? Är det bara huruvida läkare är anställda inom kommun eller inte? Jag har därför ofta tänkt på alla sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, hygiensjuksköterskor och MAS/MAR, för att nämna några, som fått höra att det saknas medicinsk kompetens i äldreomsorgen? Jag hoppas också att ingen får för sig att vi ska gå tillbaka till tiden före 1992 för det innebär en återgång till långvården.
Hur vill vi ha det?
Nej, nu har jag sagt hur jag inte vill ha det men hur vill jag ha det? Jag vill ha en uppvärdering av vården och omsorgen om äldre personer genom att erkänna den utveckling som pågått under många år. Jag vill uppvärdera och synliggöra den medicinska kompetens som kvinnor faktiskt har i äldreomsorgen. Jag vill ha ett nära ledarskap där enhetschefer har rimligt antal anställda att ansvara för. En enhetlig undersköterskeutbildning och stärkt inflytande för den äldre personen och hens anhöriga.
Det finns många att hylla
Kompetens, vilja och förmåga finns redan och på samma sätt som vi lyfter all fantastisk IVA-personal så vill jag lyfta bl.a. Tre Stiftelsers VD Monica Berglund, Kerstin Weivert i Gävle kommun, Äldrelinjen på MIND och många fler hjältar hjältinnor. Och tack lov för alla kvinnor och män som kommit till Sverige för om inte ni fanns skulle äldreomsorgen stå utan personal.
Mitt fina minne
Jag vilar tryggt i minnet av undersköterskan Erik som kramade min fina vän på demensboendet när jag inte kunde. Tillsammans håller vi ut och bekämpar populism, enkla lösningar och fortsätter tvätta händerna. Allt kommer att bli bra!