När telefonen ringer är det blöjbyte i full gång hemma hos influencern Jennifer Andersson och hennes fästman Pelle Bjersbo. Ett litet skratt hörs i bakgrunden, följt av ett bestämt protestljud från ettåriga Poppy som gör sin röst hörd. Vardagen pågår för fullt, den är intensiv, levande och fylld av precis det som en gång kändes helt ouppnåeligt. Men vägen hit har varit allt annat än självklar.
När Jennifer blev gravid första gången, med sonen Ralph, var lyckan total. Hon och Pelle hade tidigt pratat om att de ville bli unga föräldrar och såg fram emot livet som familj. Graviditeten fortlöpte utan större oro och allt kändes tryggt, fram till två dagar efter beräknad förlossning då något plötsligt förändrades.
– Jag märkte att jag inte hade känt honom röra sig och fick en stark känsla av att något inte stämde, så vi åkte in för en kontroll. När jag tittade på ultraljudsskärmen såg jag det innan läkaren ens hann säga något, hans hjärta slog inte längre. Jag fick föda Ralph dagen därpå, och det var som om kroppen gick in i chock medan hela vår värld rasade samman, berättar Jennifer.
Tiden som följde präglades av djup sorg, terapi och ett starkt stöd i varandra. De hade båda burit på en rädsla för att traumat skulle driva dem isär, men det som hände blev i stället det motsatta.
– Mitt i allt det mörka blev vi nästan nykära igen. Ingen annan kunde fullt ut förstå exakt vad vi gick igenom, och på något sätt blev det en erfarenhet som bara var vår, något som band oss ännu närmare varandra, säger Jennifer.
Från rädsla till framtidstro
Tre månader senare blev Jennifer gravid igen, och den här gången blandades glädjen med en nästan förlamande oro.
– Vi vågade inte riktigt tro på det fullt ut, utan tog det dag för dag. Det handlade inte om att säga “nu kommer ett barn”, utan snarare om att tänka att “nu bygger vi något”, och att steg för steg försöka lita på processen, berättar Pelle.
En avgörande trygghet under graviditeten var barnmorskan Anna, som hade följt dem genom det allra svåraste och som kom att spela en ännu större roll än någon av dem kunnat ana.
– Hon blev mer än en barnmorska för oss. Hon blev en vän som gjorde allt i sin makt för att finnas där när Poppy skulle födas. Det betydde så mycket för oss, säger Jennifer.
När Poppy föddes var hon liten, bara 1,8 kilo, och behövde sondmatas den första tiden. Föräldrarollen blev direkt intensiv och krävande, med matning var tredje timme dygnet runt.
– Vi har nog en mycket högre tolerans för det som är jobbigt. Oavsett hur tuff en natt är eller hur trötta vi är, så vet vi hur mycket värre det kan vara, säger Jennifer.
Pelle fortsätter:
–Vi bestämde oss tidigt för att allt tjafs mellan 22 och 05 helt enkelt inte räknas. Då handlar det inte om att vinna diskussioner utan om att Poppy ska få det hon behöver och att vi ska hjälpa varandra genom det.
Kärleken firas i sommar
Framåt väntar nu en ny milstolpe. I sommar gifter de sig i Skåne. En plats som för dem symboliserar både nystart och framtid.
– Efter allt vi har gått igenom känns det extra stort att få fira kärleken och livet tillsammans med dem vi älskar. På många sätt är det också ett sätt att hedra livet, säger Jennifer
Pelle inflikar:
– Att få barn är det bästa som kan hända, och statistiskt sett går det oftast bra. Man får inte låta rädslan ta över helt, och heller inte blunda för att det finns risker. Det viktigaste är att våga lita på rätt människor, på vården och på varandra, avslutar Pelle.
Följ Jennifer och Pelle på Instagram: @zennufer @pellebjersbo och kolla på dokumentären ”Att förlora ett barn” på SVT Play.
