Hem » Sanofi® » Hoppet återvände för Hampus
LHON

Hoppet återvände för Hampus

Foto: Privat
I samarbete med:
Foto: Privat
I samarbete med:

Trots sin svåra synnedsättning sprängde Hampus Wännerdahl målsnöret i Amsterdams maraton 2019. ”Det var en euforisk känsla – tårarna bara strömmade längs kinderna,” säger han.

När Hampus Wännerdahl – utan sin löparkompis som han tappade kontakten med under loppet – hade tagit sig i mål på tiden 4.11 i Amsterdam i oktober 2019 släpptes många känslor lösa. En av dem var ”jag klarade det”.

Nästan precis tio år innan maratonloppet var känslorna rakt motsatta. Då, på en flygbuss från Arlanda hade Hampus precis fått slutgiltigt svar på alla de prover han hade tagit för sin snabbt försämrade syn.

– Läkaren förklarade att jag hade LHON, att det var obotligt och att det fanns en risk att stora delar av synen skulle kunna försvinna. Jag bröt ihop fullständigt, berättar han.

Började utan förvarning

Hampus synproblem hade börjat helt utan förvarning, något år efter att hans flickvän Moa, numera fru, flyttat till Stockholm efter studierna för att påbörja sitt liv tillsammans. Han hade nyligen börjat som managementtrainee på Telenor och arbetsdagarna var ofta långa.

– En natt i juni när vi satt med siffror på datorn kände jag att det var något fel med vänstra ögat och att jag såg suddigt. Jag trodde att jag var överansträngd och minns att jag sa ’nu är det dags att åka hem’.

Men ögat blev inte bättre. Efter någon vecka uppsökte Hampus vårdcentralen där läkaren trodde att det kunde vara en inflammation i synnerven. Han fick en tid på S:t Eriks ögonsjukhus. Även där var den första teorin att det rörde sig om en inflammation.

– Men då, i september, började jag få problem även med det högra ögat. Jag hamnade på akuten på Karolinska sjukhuset med dropp. Jag hängde inte med i svängarna.

–Den första tiden var det kaos. Jag funderade mycket på hur livet skulle bli.

”Första tiden var det kaos”

Läkarna hade nu börjat misstänka att Hampus problem kunde vara den ärftliga sjukdomen LHON. Sjukdomen visar sig oftast mellan 20 och 40 år och är ytterst ovanlig. Man tror att endast 200 personer i Sverige lever med diagnosen.

När Hampus slutligen fick beskedet på flygbussen i oktober 2009 var han 28 år och hade hela livet framför sig.

– Den första tiden var det kaos. Jag funderade mycket på hur livet skulle bli.

Men i dag, tio år senare, säger Hampus att livet trots allt ordnat sig på ett bra sätt. Han är pappa till två barn, en dotter på fyra och en son på sju. Och tack vare en mycket förstående arbetsgivare som ställde upp med resurser, omtanke och hjälpmedel kunde Hampus återuppta sin karriär.

– Det är klart att det kan kännas svårt och jobbigt ibland, men jag är ju ändå samma människa som förut, även om jag inte kan göra allt som jag kunde då.

Åker slalom med ledsagare

Hampus har också lyckats hitta sätt att fortsätta med sitt aktiva liv; han åker slalom med ledsagare via headset, han löptränar och är ute på båtturer med familjen på somrarna.

Nyckeln till att hantera vardagen handlar annars mycket om att planera och att röra sig i välkända miljöer. Oftast tar Hampus tunnelbanan till jobbet, men ibland blir det färdtjänst och när han flyger behöver han en ledsagare.

Även familjelivet har gått bra att hantera. Hampus har varit pappaledig med båda barnen och det har inte varit några problem att förklara för dem.

– Föräldraskapet har varit lika fantastiskt som för alla andra. Och barnen har fattat snabbt när vi har förklarat att ’pappa har trasiga ögon’.


Om LHON:

  • LHON eller Lebers Hereditära (ärftliga) Optikus (synnerv) Neuropati (nervskada) visar sig oftast i 20- till 40-årsåldern. Sjukdomen är fyra till åtta gånger vanligare hos män än hos kvinnor.
  • Synen blir suddig eller försvinner helt i mitten av synfältet. Oftast får personen behålla det perifera synfältet, men i vissa fall leder sjukdomen till total blindhet.
  • Sjukdomen orsakas av en mutation i mitokondriernas DNA som innebär att synnerven blir försvagad och inte ”orkar” sända synintrycken till hjärnan.
  • Det är inte känt hur många som har sjukdomen i Sverige. I Finland och Danmark har man beräknat förekomsten till cirka 2 per 100 000, det skulle motsvara knappt 200 personer i Sverige.
Nästa artikel