Det var en öm knöl i testikeln som fick mig att söka vård. Jag hade ingen aning om vad det var, men kände att något inte stod rätt till. När jag till slut fick diagnosen testikelcancer, slogs värden i spillror. Jag är inte van att visa mina känslor, men under den här tiden har jag fått lära mig att livet kan vända på en sekund, och att mörkret kan ligga som ett moln inombords. Plötsligt var min värsta mardröm verklighet – jag kunde inte få barn naturligt. Jag vet att jag kan bli pappa, men bara genom IVF. Trots det bär jag på en sorg och oro som känns tung, som en ångest som gnager i mig dag och natt.
Sjukhuset blev min andra värld, en plats där kroppen krävde behandlingar jag inte förstod, och känslor jag inte vågade visa. Det var cellgifter, operationer, röntgen och ett kaos av oro, skuld och ilska. Att läsa min journal, se spåren av spridd cancer, kändes som en dödsdom. Hur skulle jag kunna visa rädslan av det jag läste? Hur skulle jag förklara den djupa sorgen?
Jag är trött på att bära på allvaret, på att låtsas som att allt är okej. Jag är trött på att vara rädd för att inte orka, att inte hinna, att inte kunna kontrollera vad som sker inom mig. Men trots all smärta har jag lärt mig något ovärderligt: att det är okej att vara trasig. Att det är okej att inte alltid vara på topp och att det är okej att be om hjälp.
Ibland känns jag som ett tomt skal, en människa som håller ihop av viljan att inte ge upp. Jag undrar vad jag har att leva för nu, när det mesta jag tagit för givet plötsligt är förlorat. Allt medan resten av världen går vidare, medan jag försöker förstå vem jag är nu – trasig men överlevande.
Nu kämpar jag varje dag med att tillåta mig själv att vara rädd, sårbar och att erkänna att jag ofta inte vet vad jag håller på med. Att minska min smärta är mer än medicin – det är ett existentiellt mål. Hur vill jag leva när jag är så skör? Hur värdefullt är mitt liv, trots rädsla och sorg?
Men mitt i mörkret finns en kraft jag inte visste fanns – en vilja att fortsätta, att gå vidare. Jag vill att ni som läser min berättelse ska veta att varje dag är ett bevis på att ljuset kan finnas trots allt mörker. Att jag, trots min rädsla och smärta, är hoppfull.
Livet är skört och tiden är allt vi har. Det är okej att ibland tappa kontrollen, att inte alltid vara stark. I dessa känslor, i den sårbarheten, kan jag känna att jag fortfarande lever. Och hoppas.
