I Sverige lever cirka två miljoner människor med någon form av hjärt-kärlsjukdom. Hundratusentals människor lever med en lungsjukdom. Dessa sjukdomar är några av Sveriges allra mest vanligt förekommande folksjukdomar och behöver få stort utrymme i den offentliga debatten post-covid.
Redan innan pandemin fick alltför många med hjärt-, kärl- och lungsjukdom sin diagnos för sent. Pandemin har förvärrat denna situation eftersom tusentals patienter inte har fått tillgång till vård och eller väntar på undersökningar. Nu behöver sjukvården bli bättre på att upptäcka kroniska sjukdomar, så att människor kommer i vård och inte dör i förtid.
Riksförbundet HjärtLung arbetar för en vård där den med störst behov ska ges företräde. Den vård som människor med kroniska och långvariga sjukdomar tar del av får inte präglas av omotiverade skillnader, som inte kan förklaras av individuella medicinska bedömningar eller den enskildes specifika behov.
I dag ser vi omotiverade skillnader inom den sekundärpreventiva vården efter en hjärthändelse. Skillnaderna avspeglas både inom och mellan regionerna i hur bra patienterna lyckas komma till rätta med risken att drabbas av en ny hjärthändelse. Detta är inte förenligt med en jämlik vård.
Det finns en stor variation i målupp-fyllelsen utifrån utbildningsnivå och inkomst, talande för såväl geografisk som socioekonomisk ojämlikhet i vården.[1]
Sjukvårdssystemet måste hållas ihop och de medicinska behoven ska styra tillgången till vård – inte plånboken.
Sverige visar goda vårdresultat vid livshotande tillstånd men när det gäller behandling i primärvården och patienternas upplevelser är resultaten sämre. Det finns stora brister i information, delaktighet, kontinuitet och samordning.
Genom vår snart sekellånga erfarenhet som patientorganisation vet vi att vården för människor med kroniska- och långvariga sjukdomar ska bedrivas tillsammans med patienten, inte ovanför hennes huvud. I en personcentrerad vård har patienten en fast vårdkontakt, tillgång till korrekt patientutbildning och vården är utformad i samarbete mellan patient och vårdgivare.[2]
Den personcentrerade vården är den bästa garantin för att den enskilde behandlas utifrån sina egna behov som individ och inte utesluts på grund omotiverade skillnader, socio-ekonomiska eller ekonomiska faktorer.