Min resa började försommaren 2022 när jag efter lång tvekan sökte för en prick på benet. Jag hade anat att den förändrats, men väntade ändå till efter sommaren – ett beslut som visade sig ödesdigert. Fläcken var ett melanom.
Jag var inte särskilt orolig; risken för spridning var bara 20 %. Men jag var en av dem. Efter operationen fick jag lymfödem – något läkaren försäkrat inte skulle hända – och en lång tid av sårläkning, oro och smärta följde.
Jag påbörjade immunterapi i Lund men fick svåra hudutslag. Behandlingen avbröts, tumörer dök upp igen och en intensivkur sattes in, följt av omfattande kirurgi.
”Man bör ha någon med sig vid röntgensvar”, säger de. Men om man inte har någon? Jag satt där ensam, med gråten i halsen. Jag ville inte vara där. Jag skulle vara frisk, stark, på jobbet – mig själv. Istället var jag liten, svag, beroende av andra, och kände att jag förlorat mitt liv.
Cancern hade vuxit. Jag svarade inte på behandlingen och saknade BRAF-mutation, så andra alternativ fanns inte. Jag tänkte att det kunde varit värre – jag hade inga små barn, ingen partner. Men jag var bara 56 år, alldeles för ung för att dö. Hur lever man när man ska dö?
Måste man alltid vara stark?
TV-soffornas positiva cancerberättelser provocerade mig. ”Lev i nuet”, ”var tacksam” – jag var tacksam, när jag var frisk. Nu var jag mest rädd, arg och ensam. Måste man alltid vara stark? Får man inte bara vara som man är?
Jag sökte hjälp själv hos kurator och diakon. Våra samtal om livet och döden blev en livlina. Jag började studera, arbeta ideellt, känna mig behövd igen. Genom Melanomföreningen fann jag stöd, kunskap och framför allt bekräftelse: att det är okej att vara sig själv, oavsett hur man hanterar sin sjukdom. Du behöver inte vara stark hela tiden. Du får be om hjälp. Du är mer än din sjukdom – fortfarande en källa till kärlek, värme och glädje.
Det kan ingen sjukdom ta ifrån dig.
— Eva, 56 år
