Dottern Melina var bara fyra år när orden slog ner i familjen – akut leukemi. Från att ha varit som vilken familj som helst, förvandlades vardagen till dagar och nätter på barnintensiven med slangar och håravfall. De kastades mellan hopp och förtvivlan, ändå tvingades de hitta styrkan, för Melinas skull.
Det var höst när dottern Melina plötsligt blev trött och orkeslös. Sedan kom blåmärkena krypandes och blekheten i ansiktet. Mamma Jane trodde först att det rörde sig om årstiden eller blåmärken av leken på förskolan. Men när dottern inte längre ville äta, inte heller glass, sökte familjen hjälp på vårdcentralen. Familjen togs inte på allvar – läkaren menade att Jane var en typisk hönsmamma. Jane berättar att Melina somnade där hon stod. De sökte sig därför till Nyköping, och där träffade de en läkare som i stället utgick ifrån det värsta tills motsatsen var bevisad. Därifrån skedde allt snabbt.
De hamnade på Akademiska sjukhuset i Uppsala på avdelningen för blod- och tumörsjukdomar och möttes av cancersjuka barn med droppställning och kala huvuden. I tre veckor svävade familjen i ovisshet.
Plötsligt var ingenting sig likt
–Melina sprang runt och lekte på avdelningen när jag såg en läkare och två sjuksköterskor komma gående emot oss med pärmar i händerna. Jag fullkomligt tappade det när de sa att det var akut leukemi. Det var så svårt att greppa och jag skrek NEJ! NEJ! och höll krampaktigt i pappa Linus hand. Sådant här händer bara på film, tänkte jag, säger Jane. Melinas behandling började nästan omgående, men läkarna menade att de inte kunde garantera något. Rädslan, oron och närvaron av döden var svår att hantera. Melina accepterade det på barns vis i berättelsen och leken om elakingarna i hennes blod. Tanken på att Melina skulle tappa håret gav cancern ett ansikte på något vis – att hon hade drabbats. En detalj som i efterhand framstår som obetydlig jämfört med den verkliga kampen, berättar Jane.
Att bära hoppet tillsammans
När Melina till slut genomgick sin sista behandling, kom nästa fråga smygande: Vad händer nu? Det tog flera år innan vardagen långsamt började kännas som vardag igen.
Melina låg nedsövd över två månader på barnintensiven efter en svår lunginflammation. Under den tiden försökte familjen få vardagen att gå ihop. Farmor och syster kom till sjukhuset med lilla Molly, bara ett år gammal, för att hon också skulle få sin trygghet och uppmärksamhet.
–Det var som att ha ett skiftjobb – samtidigt som räkningar skulle betalas och Molly behövde sin plats i allt det här, berättar Jane. Melinas tillstånd var livshotande. Hon hamnade i respirator och kopplades till ECMO-maskin. Läkarna sa rakt ut: ”Om vi inte ser någon bättring om en vecka ungefär så behöver vi överväga att stänga av.” Hennes kropp saknade immunförsvar och som om det inte var nog drabbades hon av två hjärnblödningar. Föräldrarna satt bredvid, väntade och hoppades, samtidigt som den obeskrivliga frågan gnagde: Hur överlever man sitt barn? Mitt i mörkret blev Linus den stora tryggheten som bar Jane genom dagarna, organiserade och råddade Molly. Tillsammans med familjens stöd och psykologhjälp fann de kraft att fortsätta.
Vardagen är det finaste vi har
–Jag är en lyckligare person idag och en mer avslappnad mamma. Jag är bättre på att bevara ögonblicken och att låta saker bero, säger Jane. Idag ser hon ljust på framtiden tillsammans med tjejerna. Den ständiga vaksamheten och rädslan för återfall finns alltid kvar. Speciellt när Melina kommer hem med växtvärk och ont i benen. För det var ju så allting började. Men Jane har hittat sitt sätt att hantera oron och tankarna. I de små sakerna i vardagen; som när de tre går hemifrån med ryggsäckar på morgonen eller samtalen kring matbordet, och drömmar om resor. Det skänker Jane tillfredsställelse, för livet behöver inte vara större eller mer än så. Till alla som greppar efter halmstrån när livet vänds, så har Jane skrivit boken ”Hur långt är nu”, som även vunnit årets ljudbok 2023 i kategori fakta.
