Sverige är ett land med högkvalitativ och jämlik cancervård. Men det stämmer inte alltid. Samtidigt som nya läkemedel, som godkänts av den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA), används i andra länder fördröjs införandet – ibland med flera år – i Sverige. Det gör att svårt sjuka cancerpatienter lider i helt onödan eller till och med dör i förtid.
För blodcancerpatienter blir detta extra tydligt. Här är läkemedel den enda möjliga behandlingen, och de senaste årens medicinska genombrott har förändrat prognoserna radikalt. Trots det fastnar nya terapier i ett trögt och splittrat svenskt införandesystem. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket gör hälsoekonomiska bedömningar, NT-rådet ger rekommendationer, och sedan är det upp till regionerna – ibland till och med enskilda kliniker – att bestämma om patienten får tillgång eller inte. Resultatet är en vård som inte är jämlik, utan ett lotteri där bostadsorten avgör.
För patienterna är konsekvenserna förödande. Att tvingas vänta på en behandling som kan bromsa sjukdomen, förlänga livet eller ge fler friska dagar är inte bara orättvist – det är ovärdigt. Sverige halkar efter och cancerpatienter betalar priset.
Det är dags att sätta ned foten. Cancervården måste styras tydligare nationellt och processerna måste bli snabbare. Målet bör vara att nya behandlingar ska finnas tillgängliga i Sverige senast tre månader efter EMA-godkännande. Samtidigt behöver vi ett system för central uppföljning – där effekt och kostnader systematiskt utvärderas i ett register – så att beslut kan grundas på verkliga resultat, inte enbart på modeller med hög osäkerhet.
Men minst lika viktigt är att patienternas röst får verklig tyngd. Idag tas beslut ofta över huvudet på dem som berörs. Shared decision making, där läkare och patienter gemensamt fattar beslut, måste bli norm i Sverige. För den som lever med en kronisk cancer är det avgörande att kunna väga behandlingseffekt mot biverkningar, vardag och livskvalitet. Den kunskapen finns bara hos patienten – men hörs sällan i beslutsrummen. Här har Sverige mycket kvar att göra för att patientperspektivet ska bli en självklar del av beslutsprocessen, både i vården och på systemnivå.
Vi står inför ett vägskäl. Antingen fortsätter Sverige på inslagen väg och accepterar att patienter dör i onödan medan andra länder går före. Eller så tar vi ansvar och skapar en cancervård som är både jämlik och modern.
Vi kräver handling. Snabbare införande, central uppföljning och ett stärkt patientinflytande. Patienter har inte tid att vänta längre.
En innovation är ingen innovation innan den kommer patienterna till del!
