Att som vårdpersonal ha kompetens för att självständigt kunna stödja en vårdtagares förflyttningar är en kunskap lika nödvändig och eftersträvansvärd som det en gång var att ha den lilla svarta i garderoben. Precis som Coco Chanels skapelse i all sin enkelhet förändrade modevärlden en gång i tiden, har ensamarbete blivit ”hett” i förflyttningsvärlden.
Tidigare har ofta förflyttningar, och utbildningar inom ämnet, haft ett arbetsmiljöfokus – stå rätt, dra rätt osv. Dessutom har vissa förflyttningar (överflyttning med lyft/lyftsele till exempel) varit styrda av riktlinjer som enbart tagit hänsyn till vilket hjälpmedel som används – inte vårdtagarens förmågor eller möjlighet till delaktighet. Att, nästan alltid, vara två vårdpersonal som arbetar tillsammans har varit den lösning som setts som säkrast. I en framtid med en ökande andel äldre och utmaningar med att rekrytera vårdpersonal kommer den typen av riktlinjer inte att hålla. Vi vet, efter att ha utbildat många undersköterskor, att ensamarbete redan idag förekommer frekvent, inte minst för att det sparar både tid och resurser. Ensamarbetet är dock långt ifrån alltid riskbedömt av arbets- eller fysioterapeuter och kan, om det utförs på felaktigt sätt, skapa situationer som är farliga både för vårdpersonal och vårdtagare. Men med metodiskt arbete med riskbedömning och kartläggning av vårdtagarens förmågor kan man skapa förutsättningar för tryggare förflyttningar. Begreppet ensamarbete är inte heller korrekt – jag är inte ensam – vi är två; jag och vårdtagaren som ska arbeta tillsammans. En bättre beskrivning skulle vara tvåsamarbete.
Ett bra tvåsamarbete skapar en situation där två personer möts i en gemensam uppgift utan att öka risker för vårdtagare eller vårdpersonal.
Att välja tillvägagångssätt med utgångspunkt i vårdtagarens resurser och behov av stöd i en given förflyttning är att investera i vårdtagaren och vårdpersonalen samtidigt. Ju mer miljön, där förflyttningen ska ske, anpassas med hjälpmedel efter vårdtagarens förmågor, desto mer aktiv vårdtagare – vilket innebär minskad belastning på vårdpersonalen. Med små justeringar kan belastningen minska med upp till 50–70%. En aktiv vårdtagare kommer dessutom att upprätthålla sina förmågor och fördröja ett ökat stödbehov. Det gäller alltid, oavsett om det är en eller flera som ska stödja förflyttningen. Att arbeta med personcentrerade förflyttningar är ett paradigmskifte mot tidigare förhållningssätt – ett skifte som gynnar alla – vinn-vinn!
Ett bra tvåsamarbete skapar en situation där två personer möts i en gemensam uppgift utan att öka risker för vårdtagare eller vårdpersonal. Det stimulerar vårdtagaren att bli mer aktiv och delaktig i sin egen förflyttning. Ibland finns det ändå ett behov av två vårdpersonal, och då ska det naturligtvis vara så. Vårdtagaren kan vara orolig eller den fysiska belastningen för hög. Hur man löser en förflyttning bör alltid avgöras med hjälp av en analys av förflyttnings- och omvårdnadssituationen. Definitionen av en bra förflyttning, enligt oss, är att den ska vara säker, aktiv och skonsam – och ibland kan det målet uppnås med endast en vårdpersonal. Sannolikt oftare och med bättre resultat än vi tror med rätt kompetens hos rehab- och vårdpersonalen.
