Missa inte zebrorna

Malin Grände. Foto: Fredrik Hjerling.

När den amerikanske läkaren Theodore Woodward formulerade rådet att tänka på hästar, inte zebror, när man hör hovslag, gjorde han det av en god anledning. De vanligaste förklaringarna är oftast de rätta. Så bygger vi medicinsk kunskap, klinisk erfarenhet och god resursanvändning. Men ibland är det faktiskt zebror.

För dig som arbetar inom neurologi, hematologi, endokrinologi eller andra specialiteter är det knappast en nyhet. Ändå finns det anledning att påminna om omfattningen. I Sverige lever omkring en halv miljon människor med ett sällsynt hälsotillstånd. Varje diagnos är ovanlig, men tillsammans utgör de en av våra större patientgrupper.

Utmaningen är inte att någon enskild läkare ska kunna tusentals diagnoser. Det är omöjligt. Det avgörande är i stället att känna igen situationer där det vanliga inte riktigt förklarar det man ser. Att våga stanna upp när pusselbitarna inte passar ihop. Att veta när ytterligare kompetens behöver kopplas in och var den finns att hitta.

Mycket har hänt de senaste åren. Diagnostiken utvecklas snabbt. Fler genetiska analyser finns tillgängliga. Kunskapen om sällsynta hälsotillstånd växer. Samtidigt beskriver patienter fortfarande långa vägar till diagnos och en vård där de alltför ofta tvingas bli samordnare, kunskapsbärare och vägvisare i sitt eget ärende.

Birgitta Termander, Förbundsordförande Riksförbundet Sällsynta diagnoser

Här finns en resurs som sjukvården ännu inte fullt ut har tagit vara på.

I arbetet med sällsynta hälsotillstånd talar vi ofta om forskning, vårdprogram och specialistkunskap. Det är självklart viktiga kunskapskällor. Men det finns också en annan kunskap, byggd av levd erfarenhet. Patienter och patientföreningar samlar erfarenheter från hundratals eller ibland tusentals människor med samma eller liknande diagnoser. De ser mönster över tid. De vet vilka frågor som återkommer. De känner till vardagens konsekvenser av behandlingar, biverkningar och vårdens organisatoriska brister. Den kunskapen används fortfarande alltför sällan systematiskt.

Kanske behöver samverkan ibland börja i det enkla. Ett besök på ett sommarläger arrangerat av en diagnosförening. En inbjudan till en patient-företrädare på klinikens fortbildningsdag. Ett samtal med människor som lever med de tillstånd vi möter i vården. Inte för att patienterna ska ersätta medicinsk expertis, utan för att komplettera den.

För när det gäller sällsynta hälsotillstånd räcker det inte alltid att veta mest om sjukdomen. Man behöver också förstå hur det är att leva med den.

Om vi lyckas förena medicinsk expertis med patienternas erfarenheter blir vården bättre. Och då ökar chansen att nästa zebra upptäcks lite tidigare.

Ingen inom vården ska missa det sällsynta.

Mer från Sällsynta diagnoser