Svensk äldreomsorg och kommunal hälso- och sjukvård står inför ett vägskäl. Behoven växer snabbt i takt med en åldrande befolkning, samtidigt som tillgången på personal inte ökar i samma takt. Om utvecklingen fortsätter enligt nuvarande trend kommer hälften av alla som träder in i arbetsför ålder fram till 2030 behöva arbeta inom välfärden. Det är en ekvation som inte går ihop.
Samtidigt vet vi att lösningar finns. Digitala arbetssätt, välfärdsteknik och healthtech används redan i dag i delar av landet med dokumenterade effekter på både kvalitet, trygghet och produktivitet. Problemet är inte brist på innovation, utan brist på genomförande. Det som borde vara standard är fortfarande undantag och resultatet är tydligt: minskad trygghet, försämrad hälsa och livskvalitet för både patienter, brukare och anhöriga.
Därutöver riskerar vi att gå miste om betydande värden i form av ökad produktivitet, högre precision, kvalitet och tid till det mänskliga mötet. Denna alternativa kostnad, för patienter, personal och samhälle, diskuteras alltför sällan, men är högst reell och ett direkt resultat av en alltför defensiv hållning till ny teknik som utmanar invanda arbetssätt.
Samtidigt finns det lågt hängande frukter om man vågar ta kliven och investera.
Ett första exempel är ett nationellt digitalt omsorgslyft. En flerårig satsning till kommunerna skulle skapa förutsättningar som saknas i dag där fokus ska vara kompromisslöst: breddinförande av teknik som redan fungerar och gör nytta. Rätt genomförd kan en sådan satsning frigöra tid för det mänskliga mötet, stärka tryggheten för äldre, och förbättra arbetsmiljön.
Ett andra exempel är att egenmonitorering behöver bli en självklar del av den nära vården och omsorgen. I dag finns tekniken för att följa kroniska tillstånd i hemmet och därmed upptäcka försämringar i tid och förebygga. Framför allt innebär det en förskjutning från ett reaktivt till ett proaktivt synsätt och leder till en sömlöshet mellan vården och omsorgen som länge efterfrågats. Trots nyttorna används lösningarna ojämnt över landet.
Peter Kjäll
Näringspolitisk expert, TechSverige. Foto: Jenny Hammar
Det tredje exemplet är nyttan med att sätta en nationell kvalitetsgaranti för digitalt stöd i vardagen. I dag varierar tillgången till digitalt stöd kraftigt mellan olika kommuner och regioner. Tillgång till trygghetsskapande teknik i hemmet där det är relevant, smidigare digital administration samt säkra sätt för anhöriga att vara delaktiga bör vara en självklarhet. Det är grundläggande funktioner i ett modernt välfärdssamhälle, inte något slags tillval.
Sammantaget handlar detta om något större än teknik. Utan ett kraftfullt skifte i arbetssätt riskerar vi att fastna i en situation där ökade behov möts med ökade krav på en redan ansträngd personalstyrka. Det centrala är att välfärdens långsiktiga bärkraft måste framtidssäkras.
