Elisabeth Olsen var 39 år när hon skulle genomgå en planerad operation för en medfödd kärlmissbildning i hjärnan, ett så kallat AVM. Missbildningen hade upptäckts några år tidigare vid en utredning av domningar i benen. Operationen skulle minska risken för blödning – men i stället inträffade det man ville undvika. Under ingreppet fick hon en massiv hjärnblödning.
– Jag var lite orolig, men tänkte att antingen går det bra eller så dör man. Att man kunde bli livslångt funktionsnedsatt fanns inte i min värld.
Tiden efteråt minns hon bara fragment.
– Jag hade delirium i början och blev sedan nedsövd. Från sjukhustiden minns jag nästan inget.
När hon vaknade var vänstersidan förlamad.
– Jag skulle bara opereras och vaknade halvsidigt förlamad. Det kändes som att någon lagt en armprotes i sängen. Jag var i total chock.
I stället för att åka hem efter två dagar följde en lång rehabilitering. Att lära sig gå igen var svårt, men hjärntröttheten blev den största utmaningen.
– Ljud och intryck blev övermäktiga. Jag förstod inte varför kylskåpet lät så högt och gick runt med öronproppar.
Samtidigt var hon småbarnsmamma. Sönerna var tre och sju år.
– Man kan inte sätta barn på paus. Jag lade all min energi på att vara mamma. Det är den största sorgen – att inte orka som man vill.
Före stroken arbetade hon som contract manager med mycket resande. Efteråt blev koncentrationen sämre och allt tog längre tid. Efter ett år fick hon sjukersättning.
– Det var fruktansvärt att inse sina begränsningar. Man får acceptera att livet inte blir som man tänkt.
De första åren präglades av isolering.
– De första fem åren kändes som isoleringscell. Nästa fem som öppen anstalt. Nu är det mer som fotboja – den finns där, men jag kan leva med den.
En vändpunkt kom när hon gick ett mindfulnessprogram. Ljudkänsligheten minskade
och hon orkade börja träffa vänner igen.
I dag engagerar hon sig i Strokeföreningen Västra Götaland och i Strokeförbundet. Särskilt viktigt är Stroke Mitt i Livet, som riktar sig till personer i yrkesverksam ålder.
– När man får stroke mitt i livet hamnar man ofta mellan stolarna. Därför betyder det arbetet mycket för mig.
– Jag förlorade mycket, men har också hittat något nytt. Jag har hittat en ny version av mig själv.
