För drygt ett och ett halvt år sedan levde Niclas Bergmark sitt liv som elitfotbollsspelare och spelade för Örebro SK. Träningen var vardag, kroppen hans arbetsverktyg. I dag bär han på sin mammas njure och en ny syn på livet. Resan från oförklarlig trötthet till akut njursvikt i stadium fem gick fort. Men vägen tillbaka har varit desto längre.
Redan i oktober 2024 började Niclas känna att något inte stod rätt till. Han blev ovanligt trött och det var inte efter en match, utan redan under uppvärmningen.
– Jag pratade med vår fystränare och sa att det är något som inte stämmer. Jag blev trött för ingenting och helt utmattad när jag gick upp för trappor. Då förstod jag att det var något som var fel, berättar han.
Tester för astma och diabetes visade inget och han spelade vidare under säsongen. Men på försäsongen tog det stopp. Niclas mamma reagerade på att han blivit blek och ett blodprov på vårdcentralen förändrade allt. Värdena var så dåliga att han skickades direkt till akuten utan väntetid. Då förstod han att det var allvar. Niclas hade ett blodvärde på 53, vilket är långt under det normala runt 150. Först misstänkte läkarna blodcancer. Han utreddes och behandlades även för den ovanliga sjukdomen aHUS (atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom), innan man till slut kunde fastställa den slutliga diagnosen: kronisk njursvikt i stadium fem. Njurarna fungerade då inte alls.
Chocken – och den enda frågan
När läkaren sa att han behövde en ny njure var chocken total.
– Det enda jag frågade var: Kommer jag kunna spela fotboll igen? Läkaren svarade ja och det blev min motivation framåt. Jag såg ljuset där längst fram trots dialys fyra gånger i veckan, flera timmar åt gången. De jämförde en dialys med att springa ett maraton. Efter jag blev utskriven och kom hem orkade jag ingenting. Jag gick på autopilot, berättar Niclas.
Senare fick han även dialys i påse i hemmet, fem gånger om dagen, 45 minuter varje gång. Friheten ökade något, men livet var fortfarande starkt begränsat. Samtidigt skenade blodtrycket till 220/170 och ett kärl i ögat sprack.
– Det hände så mycket konstiga saker att jag nästan slutade reagera. Min vikt steg också av vätskeansamling till över 90 kilo på några dagar. Jag behövde en ny njure.
Mamma räddade livet
När läkarna berättade att en levande donator kunde korta väntetiden klev hans mamma fram. Hon var kompatibel, hade samma blodgrupp och mirakulöst nog stämde allt.
– Vi blev båda väldigt rörda. Nu kunde jag få livet tillbaka!
Den 30 oktober genomfördes transplantationen i Uppsala. Efter operationen upplevde Niclas något han knappt kan beskriva.
– När jag vaknade tänkte jag: Är det så här det är att leva? Mina ögon lyste. Jag var hur glad som helst.
En mindre avstötning gjorde att han fick stanna kvar längre än sin mamma, som i dag mår bra och är tillbaka i arbete.
Vägen tillbaka
Redan 1,5 månad efter transplantationen började Niclas jogga försiktigt och första gången orkade han bara 200 meter.
– Det var ett bakslag och jag trodde faktiskt att jag var i bättre form än jag var. Men progressionen kom, och nyligen sprang jag fem kilometer på 30 minuter, vilket är ett enormt steg framåt för mig. Nu är målet att landa ett nytt kontrakt i sommar. Jag har dedikerat hela mitt liv åt att ta mig tillbaka, och jag ska tillbaka, säger han.
”Se ljuset i tunneln”
I dag mår Niclas bra. Proverna går åt rätt håll, musklerna är på väg tillbaka och livet har återvänt. Till andra som kämpar med sin hälsa vill han säga:
– Försök ha något att längta efter. Något som håller motivationen uppe när du mår som sämst. För mig var det fotbollen. Man måste försöka se ljusglimtarna i mörkret.
Följ Niclas Bergmark på Instagram: @niclasbergmark
