När f.d. sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson i somras meddelade att Socialstyrelsen ska utarbeta nationella riktlinjer för migränvården kände jag en försiktig optimism. Som läkare och forskare har jag i många år mött patienter, vanligtvis kvinnor, vars liv begränsas av migrän och som vittnat om hur vården inte räcker till. Migrän är inte bara huvudvärk. Den drabbar mitt i arbetslivet, slår ut vardagen och skapar en ständig osäkerhet: ”Kommer jag kunna hämta barnen i dag? Kan jag ta det viktiga mötet i morgon?” Många av mina patienter beskriver inte bara smärtan, utan också känslan av att inte bli trodda, av att bollas runt mellan instanser. Samtidigt vet vi att det finns effektiv behandling och strukturerad uppföljning som kan göra stor skillnad.
Problemet är att vården är ojämn. Vissa regioner har satsat på specialiserade mottagningar och team, andra erbjuder knappt något stöd alls. Den ojämlikheten är svår att försvara. De ekonomiska konsekvenserna är dessutom enorma. Kunskapen om hur migrän slår mot den enskilda individen, mot arbetsplatser och hela samhällssektorer finns nu. Nya beräkningar från Svenska Huvudvärkssällskapet och projektet Huvudsaken visar att migrän kostar samhället över 35 miljarder kronor om året, framför allt i produktionsbortfall. Bara sjukfrånvaron motsvarar 5,7 miljoner arbetsdagar årligen. Inom vård och omsorg handlar det om en miljon arbetsdagar. Att regeringen nu markerar att detta är en nationell angelägenhet är därför efterlängtat. Med större följsamhet till kliniska riktlinjer kan fler få rätt diagnos och behandling i tid, och resurser kan användas bättre.
Huvudvärkssällskapet vill att migrändrabbade ska kunna känna hopp, inte uppgivenhet. Det handlar om medmänsklighet, men också om att vårt samhälle helt enkelt inte har råd med en eftersatt migränvård.
