I Sverige är äldreomsorgen en tydlig – men ofta förbisedd – jämställdhetsfråga. Kvinnor är både i klar majoritet bland dem som får och ger äldreomsorg, men också bland de som täcker upp när äldreomsorgen brister. Om samhället inte levererar en värdig omsorg är det därmed främst kvinnor som drabbas.
Kvinnor lever i genomsnitt längre än män och deras andel av befolkningen ökar succesivt med åldern. En följd av det är att fler kvinnor än män får äldreomsorg. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Av de cirka 240 000 personer som har äldreomsorg idag är två av tre kvinnor. I de allra högsta åldrarna är skillnaderna ännu större – bland personer som är över 95 år och bor på äldreboende är drygt 80 procent kvinnor.
Samtidigt har vi sett att äldreomsorgen räcker till allt färre. Andelen äldre som får plats på äldreboende har minskat kraftigt under de senaste decennierna. Vistelsetiderna blir allt kortare – i vissa fall bara några månader. Vi ser inte heller att det täckts upp av en utökad hemtjänst – tvärtom.
Anna Bergendal
Näringspolitisk expert äldreomsorg, Vårdföretagarna
När samhället backar från sitt ansvar tvingas anhöriga kliva fram. Det är oftast kvinnor – partners, döttrar och andra närstående – som får ta ett större ansvar när äldreomsorgen inte räcker till. Anhörigas ökade ansvar får konsekvenser. Arbetstid går förlorad, inkomster minskar och den egna hälsan påverkas. En avhandling från Ageing Research Center vid Karolinska institutet visar dessutom att kvinnor med socioekonomiskt svag bakgrund är de mest sannolika givarna av omsorg. I resursstarka familjer finns möjligheter att köpa tjänster i högre grad. Ojämlikhet riskerar på så sätt gå i arv och förstärkas på grund av en bristande äldreomsorg.
Till detta kommer att äldreomsorgen i sig är en kvinnodominerad sektor. Nästan 9 av 10 anställda är kvinnor. När resurserna inte räcker till påverkar det, förutom omsorgstagarna, också arbetssituationen för medarbetarna. Det är de anställda som tvingas springa snabbare för att klara ge äldre den omsorg de behöver.
Finanspolitiska rådet konstaterade häromåret att kommunernas kostnader för äldreomsorg inte ökar i samma takt som behoven och att det tyder på en ambitionssänkning. Det är en oroväckande utveckling om man dessutom betänker att den äldre befolkningen växer kraftigt under kommande år. Hur ska resurser och personal då räcka till? Kommer ännu färre att få plats på äldreboende?
Om vi som samhälle inte prioriterar äldreomsorgen högre riskerar det att få följder långt utanför omsorgssektorn. Frågan är inte om vi har råd att satsa på äldreomsorgen – utan om vi har råd att låta bli.
