–Vi är inte perfekta barbiedockor. Vi är människor med unika insidor och utsidor. Våga omfamna det som gör dig unik; dina födelsemärken, ärr och ditt konstiga skratt. Dölj inte det som skiljer dig från mängden. Om fläckar och ärr inte ses som skavanker kan vi få ett snällare samhälle, säger Nadine Rosenhall Gomis som lever med hudsjukdomen Vitiligo.
Nadine känner att hon kan vara den hon är och att hon är stolt över att vara just Nadine. Självsäkert, naturligt och modigt visar hon upp sitt unika ansikte med en hud med skilda pigment i modemagasin och modekampanjer. För tre år sedan fick hon den autoimmuna sjukdomen som drabbar 0,5 procent av befolkningen. Vid Vitiligo tappar huden fläckvis sitt pigment och blir mycket ljuskänslig. Läkarna erbjöd olika behandlingar som kanske skulle kunna återbilda pigmenteringen.
–Men ingen frågade; vad vill du? Min hud blev till något som var fel, det togs för givet att jag inte ville se ut som jag ser ut, säger Nadine som har upplevt splittrade känslor kring sin hud.
Hon möter både hat och kärlek
–Att människor stirrar på mig, har blivit min vardag. Jag möter både hat och kärlek. Jag har fått höra att jag ser ut som ett missfoster och får ofta frågan om jag bär mask. Människor stirrar, pekar, ser förvånade ut och andra blir äcklade. Många ler också och blir glada när de ser mig. Jag får också höra att jag är unik och otroligt fin. Att se ut som jag ser ut är både underbart och fruktansvärt. Jag kan aldrig vara anonym, för mitt normbrytande utseende sticker ut och det går inte att dölja med lite tyg.
Trygghet i vem hon är
Nadine tycker att sjukdomen påverkat henne i flera dimensioner, då hennes fläckar förändras, därmed även hennes utseende. Gång på gång tvingas hon lära känna sitt utseende på nytt. Vitiligo har fått henne att acceptera att det yttre är flytande, något som förändras.
–Det har gjort det extra viktigt för mig att finna trygghet i vem jag är, i mitt inre. Om jag är trygg i mig själv, har jag lättare att acceptera att mitt utseende förändras. Den jag är, det sitter inte i hur mitt yttre yttrar sig, säger Nadine.
Mer flytande gränser och normer
–Jag är jag. Människor får acceptera det eller gå. Precis som min personlighet är som den är, låter jag mitt utseende med Vitiligo vara som det är. Jag sminkar inte över mina fläckar och jag plattar inte ut mina lockar. Jag omfamnar mitt naturliga jag och hoppas på så sätt bidra till en större acceptans för att se annorlunda ut. Modellandet har gett mig en plattform där jag kan visa upp mig, så som jag ser ut. Modebranschen påverkar hur vi ser på vad som är fint. När fler utseenden får synas så breddas normen och då blir det även lättare att ha särdrag som fortfarande anses ”utanför normen”. Om det normativa perfekta blir mer rörligt, så att fler utseenden anses ”fina”, tror jag att det blir lättare för människor att acceptera sina utseenden. Jag modellar för att folk ska se mig och tänka ”hon ser annorlunda ut”. Då är det okej för mig att också se ”annorlunda ut”. Det är fint att vara sig själv, menar Nadine.
Omfamna dina särdrag
–Det handlar om att manipulera om hjärnan och att säga till sig själv ”jag är fin precis som jag är”. Omfamnar vi våra osäkerheter och särdrag så bidrar vi till ett snällare samhälle där fler acceptera sig själv och mår bättre. Inkludering är något som samhället aktivt behöver jobba med, säger Nadine.
Hon menar att våra värderingar och idealiseringar är formade under lång tid. Det som är främmande eller det som vi inte är van vid att se, ”det annorlunda” blir för många något otäckt. För att folk ska sluta att sträva efter utseenden som barbiedockor behöver vi visa våra avvikande drag.
–Dölj inte vem du är. Omfamna dina särdrag, då kommer fler våga omfamna sina särdrag också, avslutar hon.