Home » Kvinnors Hälsa » Depression: Drömmen om ett barn blev en mardröm
Kvinnors Hälsa

Depression: Drömmen om ett barn blev en mardröm

förlossningsdepression
förlossningsdepression
Maria Winkler, instagram influencer @mariawinkler3. Foto: Selfie

Den 13 augusti 2016 befinner jag mig på min smekmånad. Endast tre dagar efter att jag och Oscar sagt ja till varandra på en strand i Grekland. Graviditetstestet visar positivt! Jag skulle bli så lycklig och jag skulle älska mitt barn över allt på denna jord.

”Jag kände ingenting”

Så blev det inte. Jag kunde inte ha min son hos mig – lät alltid någon annan hålla honom, att amma var det värsta som hänt mig. Jag ville inte vara själv med honom. Allt jag ville var bara att få städa och diska. Det är fortfarande jobbigt att erkänna att jag inte älskade mitt barn. Mina moderskänslor dök aldrig upp. Jag kände verkligen ingenting för den lilla varelsen som nu hade kommit och tagit över vårt liv.

Rädslor inför förlossning

Till viss del tror jag att jag läst på alldeles för mycket inför förlossningen. Till exempel att det skulle vara värre att krysta ut moderkakan, att sys ihop, att bedövningssprejen skulle vara det värsta som finns. Informationen om fasorna tog aldrig slut.

Allt jag fokuserade på var att jag hade det värsta kvar. Men när allt väl kom till kritan så stämde det inte.

När jag väl krystat ut min son så kunde jag liksom inte glädja mig åt att han faktiskt var ute. Allt jag fokuserade på var att jag hade det värsta kvar. Men när allt väl kom till kritan så stämde inte den här informationen jag var så rädd för. Där och då var jag helt plötsligt bestulen på min egen förlossning.

Förlossnings- till graviditetsdepression

Hela vårt liv vändes sen upp och ner när jag mitt i denna förlossnings depression blir gravid igen. Min son var bara två månader gammal. Jag var alltså fast i ett liv där jag inte älskade min första lilla bebis, jag väntade en till och kroppen sa upp sig.

Skuldkänslorna åt upp mig och förlossningsdepressionen övergick i graviditetsdepression och vården såg att detta inte kunde sluta bra. Jag hade självmordstankar och panikångest och blev inlagd för övervakning.

I skuggan av en depression

Med hjälp av en psykolog tog jag mig till vecka 37 och blev då igångsatt och ut kom vår dotter. Där kändes det inte som att jag bara hade krystat ut en liten människa, utan också en eller fem av demonerna som slitit sönder mig inifrån. Vägen tillbaka skulle dock inte alls vara lätt, utan det skulle ta månader innan jag ens kände mig som en mamma.

Att älska sitt barn

I efterhand kunde jag inte förstå hur jag kunde gå miste om all tid med min son. Men det var aldrig mitt fel; och det är någonting jag hade vetat om jag hade valt att lyssna på den lilla, dock bristfälliga, informationen man får om förlossningsdepression. Istället tänkte jag att det där händer aldrig mig. Det är viktigt att våga prata om att alla känslor är okej. Det är okej att inte vara okej också.

Idag har det gått två år sen min son föddes, och med facit i hand skulle jag gå igenom allting tusen gånger om igen. Jag tog mig igenom depressionen och nu kan jag äntligen säga att mina barn är det bästa jag har. Jag kan äntligen säga att jag verkligen älskar dom.

Next article